Denna text är citerad ur
"Norrköpings Historia 1914-1970".
Hus "skjuter upp ur en fri och grönskande totmtmark". Lamellhus, gårdar, bostäder.
1930-1945.
Att planera en sak, att förverkliga planerna en annan.
Stadsplanering och bebyggelse styrs som bekant ej blott av sköna idèer utan i hög grad av hårde ekonomiska villkor! Man var mycket sugen på att bygga in på
30-talet. Det hände, att de ivrigt eftertraktade friytorna ibland inte hann bli planerade, förrän de var bebyggda. Generalplanen avsåg att medelst parkbälten skilja huvudvägar från bostadsbebyggelse. Runt Söderköpingsvägen (senare
Hagebygatan) i dess nya föreslagna läge skulle t.ex enligt
1942 års plan ett 75-100 meter brett parkområde uppstå. Trycksvärtan, som kungjorde förslaget, hade emellertid nätt och jämt hunnit torka, förrän det hade bestämts, att stenhusbebyggelse skulle inta parkens plats! Ett kryss i en fotnot i generalplaneförslaget delger lakoniskt, att "Enligt en sedermera fastställd stadsplan skall detta område bebyggas med hyreshus".
|
Karta över Klingsberg 1930. Albrektsvägen högst upp i bilden och till höger Söderköpingsvägen (idag Hagebygatan). |
Att försöka hålla balansen mellan de ekonomiska och de idèella markintressena var stadsingenjör
John E. Pettersons uppgift under de många år,
1913-1946, som han med kraft och myndighet styrde markprojekteringen från stadsingenjörskontoret. Med tillfredsställelse över sina insatser presenterade han
1930 i stadsfullmäktiges handlingar nr 142 en uppställning på hur han i stadsplanen för
Södra Förstaden (fastställd 1920 och 1923) mer ekonomiskt utnyttjat marken än vad som skett i det äldre projektet (efter Hallman och Sundbärg). Byggnadskvarterens areal hade sålunda ökat väsentligt, från
57,3 till
71,5 procent, medan gatuarealen minskat från 37,8 till 24,0 procent, allmänna planteringar från 4,9 till 4,5 procent. Detta
funktionalismens födelseår var stadsingenjören således ännu inte à jour med de nya stadsplaneidèerna, vilka krävde generösa allmänna friytor.
Sex år senare lade han fram en stadsplan för
Kalvsbergs och
Klingsbergs utgjord. Den skulle kunna definieras såsom ett mellanting mellan en föregående tids stadsplaneideal, "
garden city" (trädgårdsstaden), och funktionalismens "
stad i park". Här sparas inte på allmänna friytor. Inte mindre än tre grönområden är planerade, ett i öster -
Klingsbergsparken -, ett i väster kring
St Johannis kyrka, och ett däremellan, söder om nuvarande Klingsborgsskolan (ett område som emellertid aldrig planterades i dess helhet utan reducerades och på
1970-talet ingår i
Johannesparken).
Området är planerat såsom en enhet för sig, omflutet och avgränsat av trafikleder,
Gamla Övägen i väster,
Albrektsvägen i norr och Söderköpingsvägen (senare
Hagebygatan) i öster samt, från början, av järnvägsspåret i söder. För övrigt har området Klingsberg endast
Trozelligatans förlängning gemensamt med Södra Förstaden i norr. Bebyggelsen delades in i olika grupper. I en yttre ring, intill och i närheten av de stora trafikstråken, lades hyreshus i tre våningar med vänliga grönytor mot innerområdet. I östra delen koncentrerades
lamellhus i park. I väster indelades villatomter intill smala, svängda gator med förgårdar och i en mjukt omslutande krets vid Klingsbergs bergsplatå. Mot järnvägsslingan i söder tonade ett parkområde (del av nuvarande Johannesparken) och småvillornas tomt ut.