Denna text är citerad ur "Norrköpings Historia 1914-1970".
Det stora arbetet utmynnade i ett förslag till generalplan för inre staden, sammanställt med en preliminär generalplan för ytterområdena, upprättad först 1951, i slutligt skick 1952 (av stadsarkitekt von Schmalensee). den ursprungliga beskrivningen från 1951 ändrades, kompletterades och avslutades 1955. Tio år hade alltså utredningsarbetet tagit. Under det att kommittèerna bemödade sig att finna en ny metod för saneringen, fortsatte byggmästarna efter det gamla punktsaneringssystemet. Resultat: nya trasiga och heterogena kvartersmiljöer.
Utredningen gav heller inte några direkt nya synpunkter på framtidens sanering av de enskilda kvarteren. I stället gav den en ny helhetssyn på stadsbilden, grundad på existerande förhållanden, såsom de framkommit vid undersökningen. Affärscity kring Drottninggatan fram till Östra Kyrkogatan (senare Kristinagatan) utgjorde ett strängt avgränsat block, och här tänkte man sig bostäder endast i husens översta våningar. Vid de sekundära cityområdena vid Norra Kungsgatan (senare Kungsgatan), Bråddgatan och Västra St Persgatan (senare St Persgatan) förutsattes affäerer i bottenvåningarna, medan bostäder skulle inrymmas i övriga våningar.
De flesta innerstadsborna bodde i norr, öster och väster och dessa områden planerades bli bibehållna, helst för bostadsändamål. efter sanering enligt moderna grunder beräknades boendetätheten motsvara 300-350 personer per hektar. med avseende på de bostadsförhållanden, som människor levde i, konstateras att "icke oväsentliga delar av bebyggelsen måste betraktas såsom saneringsmogna.
Av innerstadens 11 000 lägenheter har sålunda vid inventeringen framkommit att uppemot 5000 à 6000 lägenheter befunnits vara saneringsmogna eller praktiskt taget halva lägenhetsbeståndet."
Det stora arbetet utmynnade i ett förslag till generalplan för inre staden, sammanställt med en preliminär generalplan för ytterområdena, upprättad först 1951, i slutligt skick 1952 (av stadsarkitekt von Schmalensee). den ursprungliga beskrivningen från 1951 ändrades, kompletterades och avslutades 1955. Tio år hade alltså utredningsarbetet tagit. Under det att kommittèerna bemödade sig att finna en ny metod för saneringen, fortsatte byggmästarna efter det gamla punktsaneringssystemet. Resultat: nya trasiga och heterogena kvartersmiljöer.
 |
| Korsningen Drottninggatan-Hantverkaregatan norrut 1955. |
De flesta innerstadsborna bodde i norr, öster och väster och dessa områden planerades bli bibehållna, helst för bostadsändamål. efter sanering enligt moderna grunder beräknades boendetätheten motsvara 300-350 personer per hektar. med avseende på de bostadsförhållanden, som människor levde i, konstateras att "icke oväsentliga delar av bebyggelsen måste betraktas såsom saneringsmogna.
Av innerstadens 11 000 lägenheter har sålunda vid inventeringen framkommit att uppemot 5000 à 6000 lägenheter befunnits vara saneringsmogna eller praktiskt taget halva lägenhetsbeståndet."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar