Denna text är citerad ur "Norrköpings Historia 1914-1970".
Utredningen ansåg, att "befolkningen i inre staden företrädesvis skall bestå av ensamstående, yrkesverksamma personer och familjer utan småbarn". Det hade nämligen visat sig att de yngsta åldrarna, 0-15 år, var svagast representerade i det existerande befolkningsskiktet i inre staden. Man kom till den slutsatsen, att den inre staden, även efter sanering, aldrig skulle kunna bli en fullvärdig miljö för småbarn.
Barn behövde stora grönområden och speciella anordningar, de måste skyddas i trafiken genom gångvägar etc. Allt detta skulle ställa sig för dyrbart. det hade också visat sig vid en förfrågan, att barnfamiljer föredrog att bo i de mera barnvänliga förorterna.
Någon omgestaltning av stadens struktur kom alltså inte i fråga. Bostäder, industri, handel, förvaltning och andra offentliga organ beräknades i stort sett ligga kvar, där de låg.
Ett förstärkt förvaltningscentrum kring Hedvigs kyrka ingick i planerna. På saltängen anbefalldes dock en genomgripande omdaning: förvaltningsbyggnader mot strömmen, kontor och affärslokaler åt norr, busstation nära centralstationen. Den stora frågan kom att röra sig om gator och broar. Där fanns olika meningar - precis som 1942! Sistnämda år föreslog generalplaneberedningen, att Gamla Rådstugugatan skulle överta Drottninggatans trafik med en ny bro över till norr.
Stadplanekommittèn 1952 ville behålla Gamal Rådstugugatan som trafikgata fram till den väst-östliga leden Trädgårdsgatan, men broförslaget förkastades. City växte mot öster, därför borde den avgränsande gatan där - Östra Kyrkogatan (senare Kristinagatan) - breddas och få en fortsättning i en ny "Strömsholmsbro" över till Allègatan.
Hit skulle även trafiken från nordost på den föreslagna nya "österleden" dirigeras och från söder via en breddad Östra Kyrkogata. Centralgarage under marknivå och parkering och lastning inne i kvarteren beräknades lösa parkeringsfrågorna.
Utredningen ansåg, att "befolkningen i inre staden företrädesvis skall bestå av ensamstående, yrkesverksamma personer och familjer utan småbarn". Det hade nämligen visat sig att de yngsta åldrarna, 0-15 år, var svagast representerade i det existerande befolkningsskiktet i inre staden. Man kom till den slutsatsen, att den inre staden, även efter sanering, aldrig skulle kunna bli en fullvärdig miljö för småbarn.
Barn behövde stora grönområden och speciella anordningar, de måste skyddas i trafiken genom gångvägar etc. Allt detta skulle ställa sig för dyrbart. det hade också visat sig vid en förfrågan, att barnfamiljer föredrog att bo i de mera barnvänliga förorterna.
 |
| Södra Drottninggatan 1951. Konstmuseet syns i bakgrunden. |
Ett förstärkt förvaltningscentrum kring Hedvigs kyrka ingick i planerna. På saltängen anbefalldes dock en genomgripande omdaning: förvaltningsbyggnader mot strömmen, kontor och affärslokaler åt norr, busstation nära centralstationen. Den stora frågan kom att röra sig om gator och broar. Där fanns olika meningar - precis som 1942! Sistnämda år föreslog generalplaneberedningen, att Gamla Rådstugugatan skulle överta Drottninggatans trafik med en ny bro över till norr.
Stadplanekommittèn 1952 ville behålla Gamal Rådstugugatan som trafikgata fram till den väst-östliga leden Trädgårdsgatan, men broförslaget förkastades. City växte mot öster, därför borde den avgränsande gatan där - Östra Kyrkogatan (senare Kristinagatan) - breddas och få en fortsättning i en ny "Strömsholmsbro" över till Allègatan.
Hit skulle även trafiken från nordost på den föreslagna nya "österleden" dirigeras och från söder via en breddad Östra Kyrkogata. Centralgarage under marknivå och parkering och lastning inne i kvarteren beräknades lösa parkeringsfrågorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar