Denna text är citerad ur "Norrköpings Historia 1914-1970".
Byggstopp, bostadsbrist, fortgående förslumning.
År 1955 antogs generalplaneförslaget av stadsfullmäktige. Samma år utfärdades byggnadsförbud för den inre staden. Slut på punktsaneringarnas tid! Byggstopp. Hur skulle det egentligen bli med gamla staden? Ingen reparerade gamla byggnader, som ändå inte skulle sparas.
Folk av alla kategorier hade sina hemvist i ettor och spiselrum i fallfärdiga hus mot gator, mot gårdar, på vindar, eventuellt med kallvattenkran vid en smutsig korridor eller en pump på gården.
I fallfärdiga kåkar - framför allt på Saltängen - florerade kortspel, superi och horeri vägg i vägg med lugnt, trångbott familjeliv. Detta var bostadsbrist.En del människor bodde kvar, ty det fanns ingen annan bostad att tillgå, andra bodde kvar för att det var billigt.
Nya förstäder med moderna, vackra hus sköt upp i cirklar kring staden, men förfallet och vanvården ökade inne i centrum. Varför detta dröjsmål, detta hesiterande, denna brist på handlingskraft, då det gällde stadens "hjärta"? Hade dess puls avtagit? Dåliga konjunkturer för t.ex. textilbranschen bidrog till planernas osäkerhet.
Man fortsatte planera, i rådhuset, i kommunala affärsverken, på stadsplanekontoret, på
stadsingenjörskontoret, på gatukontoret, på fritidsnämden etc. Där sjöd överallt av aktivitet, men det rådde brist på samordning inom de olika planerade myndigheterna.Delvis berodde detta på att lokalerna var strödda över staden och att kommunikationerna avdelningarna emellan inte fungerade perfekt. Också politiska och andra motsättningar spelade in.
Såsom den viktigaste orsaken till byggstiltjen får emellertid ses de fortgående förändringar i hela livsmönstret, som vi upplevde under 1950-talet. Det var viktigt, att kommunen disponerade mark för att kunna genomföra sina planer.
Då det, trots dispositionsplanen, inte fanns helt klara linjer, eftersom de olika myndigheterna inte var helt överens i frågan om det skulle bli en strömsholmsbro enligt 1952 års plan eller - som många förordade - en rådstugubro enligt 1942 års plan, var det inte lätt att veta vilken mark, som lämpligen först borde upphandlas.
Fastighetsdirektörer, vilka hade den detaljen att handlägga, avlöste varandra.
Ett mål, ett klart handlingsprogram saknades. Under tiden ökade förslumningen och trafiksituationen på gatorna förvärrades alltmer. All sorts trafik fick blandas i varje gata och fotgängare måste med risk för sitt liv och lem slingra sig fram mellan rullande och parkerade ekipage.
Byggstopp, bostadsbrist, fortgående förslumning.
År 1955 antogs generalplaneförslaget av stadsfullmäktige. Samma år utfärdades byggnadsförbud för den inre staden. Slut på punktsaneringarnas tid! Byggstopp. Hur skulle det egentligen bli med gamla staden? Ingen reparerade gamla byggnader, som ändå inte skulle sparas.
Folk av alla kategorier hade sina hemvist i ettor och spiselrum i fallfärdiga hus mot gator, mot gårdar, på vindar, eventuellt med kallvattenkran vid en smutsig korridor eller en pump på gården.
 |
| "Järnspiselrummet" var länge en typisk förteelse på Norrköpings bostadsmarknad. Här ett sådant vid Värmlandsgatan på 1950-talet. |
Man fortsatte planera, i rådhuset, i kommunala affärsverken, på stadsplanekontoret, på
stadsingenjörskontoret, på gatukontoret, på fritidsnämden etc. Där sjöd överallt av aktivitet, men det rådde brist på samordning inom de olika planerade myndigheterna.Delvis berodde detta på att lokalerna var strödda över staden och att kommunikationerna avdelningarna emellan inte fungerade perfekt. Också politiska och andra motsättningar spelade in.
 |
| Saltängen, Rodgagatan åt väster. Samtliga byggnader rivningslov 58-59, bilden är tagen 1958. Här är bilden tagen ungefär. |
Då det, trots dispositionsplanen, inte fanns helt klara linjer, eftersom de olika myndigheterna inte var helt överens i frågan om det skulle bli en strömsholmsbro enligt 1952 års plan eller - som många förordade - en rådstugubro enligt 1942 års plan, var det inte lätt att veta vilken mark, som lämpligen först borde upphandlas.
Fastighetsdirektörer, vilka hade den detaljen att handlägga, avlöste varandra.
Ett mål, ett klart handlingsprogram saknades. Under tiden ökade förslumningen och trafiksituationen på gatorna förvärrades alltmer. All sorts trafik fick blandas i varje gata och fotgängare måste med risk för sitt liv och lem slingra sig fram mellan rullande och parkerade ekipage.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar