Backspegeln: 1930 - 1970 Innerstaden. Del 10.

Denna text är citerad ur "Norrköpings Historia 1914-1970".

Som en ”stillhet före stormen”, betecknade stadsplanearkitekt Ole Braesch-Andersen den aktuella situationen 1962-63. En ”betydande sanering och plangenomförande nybyggnadsverksamhet måste ske i stadskärnan under en relativt kort tidsrymd”. För att undanröja den ”osäkerhet i innerstadens byggnadsfrågor, som sedan något årtionde har hållit utvecklingen inom denna vitala stadsdel på sparlåga”, behövdes, att enighet om målet snabbt nåddes på det kommunala planet. Byggarna låg så att säga sedan länge i startgroparna.

Rivningskvarter i Norrköpings innerstad under mitten av 60-talet.

Stora markinköp hade gjorts och höll på att göras, såväl av staden som av enskilda byggmästare och företag. Det gällde att köpa upp alla tomter i ett och samma kvarter för att kunna förverkliga saneringen. Här brottades man med enorma problem. Bostadsbristen gjorde det svårt att skaffa nya bostäder till dem som måste bort från de gamla fastigheterna. Fastighetsbolaget Strömstaden bildades i syfte att köpa upp fastigheter och fördela dessa till olika byggmästare. Skilda intressenter bildlikt talat slogs om kvarteren. Man behövde äga flera sådana för att kunna omplacera folk.

På många håll visade det sig nästan omöjligt att komma över alla fastigheter i samma kvadrat. Någon ägare kunde bjuda motstånd, därför han såg stora förtjänst-möjligheter hägra. I andra fall låg dyrbara företag i saneringsmoget kvarter, t.ex. ett charkuteri, ett bageri, som ej utan stora uppoffringar kunde avlägsnas. Fri kyrkorna, utspridda östantill, erbjöd andra "proppar" i saneringsarbetet.

Under åren 1966 och 1967 bytte 300 fastigheter ägare. Av dessa hade staden förvärvat ett 100-tal, vilket berördes av stadsplaneregleringarna. Stadsplaneförslaget var länge ute på remiss i berörda instanser, men i princip var man överens om att Norrköpings innerstad skulle utformas i enlighet med planen. Där de stora trafiklederna skulle fram - vid den breddade Kristinagatan, Repslagaregatan etc. behövde staden äga marken, för att snabbt kunna få till stånd en fungerande trafikled.