Backspegeln: Norrköping under omvandling.

Denna text är citerad ur "Boken om Norrköping".

"Om vi förmår bevara den jämna framstegstakt i ekonomin som varit efterkrigstidens kännemärke, kan vi på tjugo år fördubbla vår nuvarnade produktion", yttrade statsministern vid 1956 års remissdebatt. Man hyste då ganska allmänt en framstegs optimistisk tro på utvecklingen i så måtto att allt skulle växa och bli större, bli mer lönsamt, ge mer utdelning. Små företag, små hus, små skolor, små affärer, små sjukhus "lönade" sig inte längre. Allt måste löna sig. En av tidens högt ljudande melodier handlade alltså om kvantitet och lönsamhet.

Kvarteret Linden rivs, Prästgatan till höger 1975-01-28. Foto Ingvar Anehed.

Dessa normer kom även i många avseenden att vägleda Norrköping. Enligt kommunreformerna på 1950- och 1970-talen växte kommunens areal. År 1952 införlivades Styrstad och Tingstad sydost om innerstaden. 1971 sammanlades med Norrköping kommunerna Kvillinge och Kolmården i norr, Skärblacka i väst. 1974 införlivades Vikbolandet.
Kommunen Norrköpings landareal omfattar härigenom 1 604,94 km2, varav 112,71 km2 vatten, 1492,25 km2 land. År 1950 hade Norrköping 84 647 invånare. Jämfört med tidigare befolknings explosion har Norrköpings invånarantal stabiliserats på 1970-talet till omkring 120 000 (31/12 1977 fanns 120 647 invånare). Hur ville man nu utforma detta storsamhälle? Hur och var skulle människorna bo? Var skulle de finna sin utkomst? Ja, början var redan gjord stadsplanemässigt med de förut omtalade, projekterade ringarna av förstadssamhällen.

Byggnadsverksamheten där pågick i all mer stegrad takt, i regi dels av privata byggmästare, dels av sk allmännyttiga företag. Däribland fanns kommunens eget, den 1947 bildade Stiftelsen Hyresbostäder. Det byggdes i alla riktningar. På Söderstadens och Klingbergs jordar, på Såpkullens höjder, i Kneippen och Strömbacken med härliga utsikter mot Strömmen och skogarna. I Haga och Eneby fick egnahemmen från 20- och 30-talen hyreshusgrannar.
Där gubbarna spelat poker på bergsknallarna i Vilbergen växte ett helt förstadssamhälle upp. Skarphagen, som stadens myndigheter varit tveksamma att inkorporera 1936 bl. a. därför att där fanns så dålig bebyggelse och dåliga "skatteobjekt", betonglades - för förhoppningsvis bättre "skatteobjekt". Hageby, Ljura, Navesta - överallt schaktas och gjuts, murar höjs, tak läggs över lägenheternas mångfald.