Denna text är citerad ur "Fritid i Norrköping under 30 år".
En av de första uppgifter den nya Idrotts- och friluftsstyrelsen fick ta itu med i mitten på 40-talet var frågan om ett nytt varmbadhus. Den frågan hade alltså redan då varit aktuell under många år och det skulle sedan bli en lång lidandes historia innan Centralbadet på Dagsbergsfältet äntligen 1971 stod färdigt.
Det finns mycket att berätta om förhistorien till Centralbadets tillkomst. Var det nya badet skulle ligga var den primära frågan. Här hade flera förslag under årens lopp framförts. Ett som många drev mycket hårt var att badet skulle förläggas till Gamla Torget på Eschelsonska fastigheten som i så falla skulle rivas. Här sade emellertid Riksantikvarieämbetet nej. Sedan hade man ett förslag på Saltängen med det förföll också eftersom staden själv inte ägde marken och det var komplikationer med att förvärva den. Vidare tänkte man sig Idrottsparken i hörnet mot brandstationen. Det var för långt bort menade man då. Sedan hade man ytterligare talat om alternativet att om- och tillbygga det gamla badhuset. Detta alternativ förföll emellertid framför allt med hänsyn till att man då under byggnadstiden inte skulle haft något badhus alls.
Man kom så 1947 fram till att Kungstorget skulle vara platsen. Idrotts- och friluftssyrelsen var tidigt klar med detta förslag. Styrelsen framhöll att även om den platsen inte var alldeles idealisk var den ur många synpunkter ändå den bästa och den enda platsen som inom överskådlig tid kunde ställas till förfogande för ändamålet. Stadsfullmäktige beslutade också samma år att reservera Kungstorget för nytt badhus och anvisade anslag för projektering.
Projekteringen igångsattes. Det var då hårda byggnadsrestriktioner men det föreföll ändå som om möjligheter till byggnadstillstånd skulle finnas. Sedan visade sig detta inte vara fallet. Projekteringen blev därför nedlagd då man ansåg det uteslutet att inom rimlig tid få tillstånd att bygga. 1951 föreslogs för första gången att badhuset i stället skulle förläggas till Dagsbergsfältet. Att ett idrottens hus skulle uppföras där hade man länge varit överens om och Dagsbergsfältet var helt reserverat för idrotts- och friluftsändamål.
I anslutning till de preliminära utredningar för idrottshuset som då gjorts hade man alltså börjat fundera över om det inte vore lämpligt att även lägga det nya badet på samma plats. Man menade att ett modernt större badhus alltmer betraktades i första hand som ett rekreationsbad med simhallen som dominerande inslag. Det offentliga renlighetsbadets betydelse hade minskat alltefter den äldre bebyggelsen försvunnit. Ett idrottens hus var inte heller längre att betrakta som en specifik anläggning för tävlingsidrott utan fastmer som en ungdomens högborg där stora skaror kunde samlas för motion, hobby-verksamhet och annan aktiv fritidssysselsättning. Hade man därför möjlighet att samman-bygga ett idrottshus och simhalls-bad borde den möjligheten tas till vara.
Fortsättning Del 2.
En av de första uppgifter den nya Idrotts- och friluftsstyrelsen fick ta itu med i mitten på 40-talet var frågan om ett nytt varmbadhus. Den frågan hade alltså redan då varit aktuell under många år och det skulle sedan bli en lång lidandes historia innan Centralbadet på Dagsbergsfältet äntligen 1971 stod färdigt.
Det finns mycket att berätta om förhistorien till Centralbadets tillkomst. Var det nya badet skulle ligga var den primära frågan. Här hade flera förslag under årens lopp framförts. Ett som många drev mycket hårt var att badet skulle förläggas till Gamla Torget på Eschelsonska fastigheten som i så falla skulle rivas. Här sade emellertid Riksantikvarieämbetet nej. Sedan hade man ett förslag på Saltängen med det förföll också eftersom staden själv inte ägde marken och det var komplikationer med att förvärva den. Vidare tänkte man sig Idrottsparken i hörnet mot brandstationen. Det var för långt bort menade man då. Sedan hade man ytterligare talat om alternativet att om- och tillbygga det gamla badhuset. Detta alternativ förföll emellertid framför allt med hänsyn till att man då under byggnadstiden inte skulle haft något badhus alls.
 |
| Efter mer än 30 års mödor stod 1971 det nya Centralbadet färdigt. |
Projekteringen igångsattes. Det var då hårda byggnadsrestriktioner men det föreföll ändå som om möjligheter till byggnadstillstånd skulle finnas. Sedan visade sig detta inte vara fallet. Projekteringen blev därför nedlagd då man ansåg det uteslutet att inom rimlig tid få tillstånd att bygga. 1951 föreslogs för första gången att badhuset i stället skulle förläggas till Dagsbergsfältet. Att ett idrottens hus skulle uppföras där hade man länge varit överens om och Dagsbergsfältet var helt reserverat för idrotts- och friluftsändamål.
I anslutning till de preliminära utredningar för idrottshuset som då gjorts hade man alltså börjat fundera över om det inte vore lämpligt att även lägga det nya badet på samma plats. Man menade att ett modernt större badhus alltmer betraktades i första hand som ett rekreationsbad med simhallen som dominerande inslag. Det offentliga renlighetsbadets betydelse hade minskat alltefter den äldre bebyggelsen försvunnit. Ett idrottens hus var inte heller längre att betrakta som en specifik anläggning för tävlingsidrott utan fastmer som en ungdomens högborg där stora skaror kunde samlas för motion, hobby-verksamhet och annan aktiv fritidssysselsättning. Hade man därför möjlighet att samman-bygga ett idrottshus och simhalls-bad borde den möjligheten tas till vara.
Fortsättning Del 2.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar