Memory: Centralbadet och Sporthallen. Del 2.

Fortsätter här med lite minnen från 70-talets Norrköping och Centralbadet. Del 1 finns här.

Nummerbrickan som var av metall och glänste som guld hade ett nummer in-stämplat som man försökte memorera in i minnet, ifall att man skulle tappa den någonstans. Den satt inte bara fast på benet längst ner mot fotleden som det var tänkt utan den användes också i olika lekar och aktiviteter. Ett sätt var att kasta den i  den djupa delen av 25 meters bassängen inomhus och låta den sjunka till botten och sedan dyka ända ner och plocka upp den, djupet var nog på ca fem meter. Brickan användes också som strykjärn när man bastade. Efter en viss tid i bastun, gärna på de bänkrader som fanns högst upp där värmen var som mest påtaglig, så blev brickan skållhet och om den då lades på bar hud så hoppade vederbörande med ett litet skrik ett par centimeter upp från bänken. Galgarna som var av svart hårdplast blev blåsrör om man demonterade underdelen från den övre. Det sköts både det ena och det andra på gårdarna i förorterna genom dessa svarta rör minns jag, bla gula ärter som köptes i affären.

Det fanns även ett cafe som hade två olika öppningar beroende på årstid. Vintertid så hade de servering mot 25 meters bassängens ena kortsida, precis under fem meters hopptornet inomhus. Har för mig att det även fanns plast stolar och bord utställda framför cafet som man kunde sitta på, men de var alltid blöta eftersom de som hoppade från hopp-tornet stänkte alltid upp vatten. På somrarna fanns det en dörr in till cafet från utomhusbadet som man gick in i och där låg delikatesserna på rad och väntade på oss. Om jag minns rätt  så fanns det också en större öppning utåt mot badet, med stolar och bord gjorda av plast i rött och orange. Däremot kommer jag mycket väl ihåg de där somrarna när man stod i kö där och ibland snodde man åt sig en kaka för mycket som man stoppade i badbyxorna eller gömde på något annat sätt, medan någon kompis distraherade expediten. Kakor-hungersnöden hade ingen lag. Oftast blev man hungrig efter allt spring i badet och all klorsmak i munnen.
Men det förekom väl inte så ofta som tur var. Minns inte att vi hade med oss så mycket proviant ner till Centralbadet, några bullar ibland kanske som morsan bakat men de försvann oftast kvickt ner i magen när man kommit in. Höjden var om man fick med sig pengar och kunna köpa pommes frites och någon korv men det var inget jag minnas att vi fick.

Vi låg ibland på badlakan ute på de stora gräsmattorna som fanns bortom den långa 50 meters bassängen. Där fanns en vit, smal meterhög mur gjord av betong eller något liknande och den stod mitt på gräsmattan. Den slingrade sig som en orm och sträckte sig kanske femtio meter utmed gräset. Varför den stod där undrar man, var det kanske ett konstverk? Många lade sig i alla fall utmed muren i de små fack som bildades och solade, lyssnade på musik ur medtagna bandspelare. Fotboll och annan aktivitet förkom också på fältet bredvid.

Framtidsdirektören Lars Gellerstedt pustar ut vid Centralbadet. Bilden är tagen 1971-06-10.

Det fanns två platser som var strängeligen förbjudna för oss ungar i Centralbadet (kanske fanns det fler, men det är dessa jag minns), den första var de två varmvatten bassängerna (islandsbassänger) och den andra, nakensolplatserna på andra våningen. Varmvattenbassängerna låg (de kanske finns kvar ännu idag, jag var på Centralbadet för ca 2 år sedan men noterade inte bassängerna) direkt till vänster när man kom ut och däri fick inte några förortsungar från Hageby existera någon längre tid. När man väl hade smugit sig fram till bassängen och hasat sig ner i det minst 37 gradiga vattnet så var det spaning som gällde. Vart fanns vitrockarna (badvakterna) någonstans. De äldre herrarna som oftast satt i den runda lilla bassängen och njöt av badet brukade inte säga så mycket, om vi nu satt stilla som dem. Om det var tomt i varmbadet så blev det en malström efter ett tag när alla hade gått runt bassängen i en hisklande fart med armarna utsträckta för att få mer fart på vattnet. Karusellafton i bassängen var populärt men det var bara en tidsfråga innan strömningen skulle upphöra och vi springande bort från vakter och värme landade i någon annan bassäng med normal temperatur.

Nakensolplatserna bestod av en antal solbänkar utställda på en väldig liten plattklädd golvyta högst upp i badhuset, som vette ut mot utomhusbassängerna. Det var en inramad atmosfär som påminde om en rastgård för interner med brädor lagda horisontellt för att hindra insyn. Det var uppdelat i två små ytor, en för herrar och en för damer och mellan dem var det någon form av tak på några meter. Man tog helt enkelt spiraltrappan bredvid cafet, upp till den smala hyllgången som ledde fram till de två dörrarna som ledde ut till själva balkongerna. Kunde man komma upp innan visselpipan ljöd så kanske den dagens lycka var gjord. Man gläntade på dörren till herrarnas och om man inte såg någon snabel ligga o svettas så var det bara att kliva in. Det man ville göra var att kliva upp på en solbänk, hasa sig ut på taket och sedan krypa fram en bit till damernas yta och sträcka på nacken och spärra upp ögonen.

Bredvid 50 metersbassängen låg den sk hopp-bassängen med olika höjdnivåer som man kunde kasta sig ut ifrån om man hade modet i sig. Höjderna som bjöds var 5 m, 7 ½ och 10 m om jag nu inte är helt ute och simmar. Det fanns även en trampolin svikt på sidan som man fick köa i för att få studsa ut på. Hopptornets konstruktion var av betong och det fanns stegar på sidan som man var tvungen att klättra i för att komma upp. Det var ett evigt bytande mellan olika höjder i hopptornet innan man hade bestämt sig för vilken höjd och hastighet kroppen skulle få utsättas för. Det satt en vitklädd badvakt på sidan av bassängen i en hög stol en bit upp, som på en tennismatch, och viftade med olika siffror som angav vilken höjd som fick hoppa. Utan den hjälpen hade nog många hoppat samtidigt på varandra vilket faktiskt hände ibland ändå, har jag för mig. Många gick upp på "tian", högst upp, och sedan ner igen direkt för att få tillbaka självförtroendet. Det fanns publik på sidan upp mot cafeterian där de låg i solstolar av trä i olika färger. De stod uppställda i rader på asfalten i de trapp-terasser som fanns. Gick man högst upp i hopptornet så stirrade alla.

Ps har du några minnen från Centralbadet så tveka inte att komma in på forumet Norrköping under 50-60-70-80-talet.