Nyheter: Garage under jord kan ge liv åt problembarnet Nya Torget.

Trädgårdsgatan i övre delen av bilden och Hospitalsgatan i nedre.

Arbetet med att på något vis få problembarnet Nya Torget till ett "riktigt" torg, ett med torgkänsla - det fortsätter, trots allt. Men för att kunna komma vidare med programarbetet måste man nu först lösa parkeringsfrågan. Ska då, måhända, ett stort underjordiskt garage bli lösningen där?

Som Folkbladet redovisat har kommunen intresserat Michael Cocozza, och därmed då också hans företag Botrygg, för ett projekt där den väldiga torgytan förses med en ny byggnad. Den ska då sträcka sig över hela ytan mellan Trädgårdsgatan och Hospitalsgatan. Torget blir stort nog ändå, och ska på så vis kunna få mer liv. Här ska då en ny detaljplan tas fram. Just torglivet är ju något, som nu länge lyst med sin frånvaro. Alla försök att få fart på torghandeln har visat sig resultatlösa. Torgbilder från gamla tider kan lätt stämma en vemodig; ta bara dessa 1950-talsbilder, där torgytan formligen dignar av salustånd.

[Läs hela artikeln] Folkbladet.

Backspegeln: Hur promenaderna kom till. Del 3.

Denna text är citerad ur “Boken om Norrköping” av fil dr Birgit Gejvall Seger.

Samhällsnyttiga hus kantar ringen som pärlor i ett halsband

Innan det nittonde seklet gått till ända hade promenadringen fullföljts i ungefär den utsträckning, som den har idag. Enligt Forsbergs förslag skulle ringen kantas av parker och trädgårdar med en bebyggelse av fritt liggande hus. Ett boulevardsystem omgivet av instutioner är bekant lite varstans ifrån - Ring-strasse i Wien är kanske det mest kända exemplet.

De offentliga byggnaderna, som växte fram vid Norrköpings promenadring, hade skilda användningsområden och karaktärer. Vid de sydöstra promenaderna byggdes sjukhusanläggningar och idrottspark. I söder koncentrerades kulturen i form av bibliotek, museum och tingshus. I norr blev järnvägsstationen (invigd 1867) den stolta centralbyggnaden. I norr låg också Frimurarlogen, byggd i exotisk stil. En kyrka, Matteuskyrkan från 1892 blev ett blickfång i nordväst. Begravningsplatserna i stadens västra del hindrade bebyggelsen att välla västerut och i slutet av 1800-talet iordningställdes grönområdena på Dragsgärdet till “Folkparken” via en mecenat, John Philipson.

Norra promenaden 1932. Matteus kyrkan mitt i bilden.

I mycket stor utsträckning domineras promenadomgivningen av skolorna. På en karta från 1913 syns förutom folkskolor i alla vädersträck, Högre Allmänna Läroverket, Östra, “Malmska”, och Norra, “Pihlska” flickläroverket, Moberg-Eggerska flickskolan (Fröbelinstitutets lekskola), militärskola (artikel om militärskolan Stolta Stad) och John Lennings vävskola. Skolornas namn, ävensom deras användning har sedan 1913 undergått förändringar, somliga är till-och ombyggda, men läroanstalterna ligger kvar där vid ringen såsom pärlor i ett halsband. Sic transit. Ungefär samtidigt med att promenadringen slutgiltigt färdigställts gick dess idèmässige skapare, Knut Forsberg, ur tiden. Han hade lämnat Sverige 1862 och han dog i USA 1895. På världsutställningen i Chicago 1893 hade en svensk ämbetsman händelsevis träffat honom. Där var den förut vittfrejdade trädgårdsarkitekten sysselsatt med att köra bort jord i en skottkärra.

Promenaderna var avsedda att fungera som gångar och vägar i en park, där gående, åkande och ryttare i bekväm utflyktstakt skulle kunna fröjdas åt blommor, fåglar, grönska, känna spänning och vederkvickelse vid utblicken av böljande fält, blånande Kolmårdsberg, mörkblå vatten, gripas av stolthet och glädje vid åsynen av sin stad. Att sedan staden snart vällde ut över promenadgränsen och att en växande och accelererande trafik snart tog vägarna i besittning är en annan historia.

Backspegeln: Hur promenaderna kom till. Del 2.

Denna text är citerad ur “Boken om Norrköping” av fil dr Birgit Gejvall Seger.

En del av Norra Promenaden och parken vid Karl-Johans torg färdiga 1862.
Knut forsberg föreslog i ett brev till Erik Swartz 1855 att han själv skulle åtaga sig att genomföra promenadprojektet “med ganska billig summas förskott” och han hoppades kunna bevisa att hela arbetet inom tio år förlopp till största delen skulle betala sig självt, “då jag ämnade låta varje därav i anspråk tagen del användas till ett inkomstgivande motiv”. Tur nog för Norrköpings finanser blev det inte den genialiske men äventyrlige idègivaren, som tilldelades utförandet av promenadprojektet, utan kommunen (med Erik Swartz som motor).

En del av Norra Promenaderna påbörjades 1857 och några år därefter anlades i anslutning därtill en park vid Saltängstorget. I maj 1862 sattes soffor ut i de färdigställda grönområdena. Här kunde alltså Norrköpingsbon sjunka ner och titta på spirande blomster och späda, uppstöttade lindar och förundrar fråga sig: Vad månde bliva av detta?

Vykort över Norra promenaden 1904.

Allèkransen dras fram i söder och öster 1863-1896
Knut Forsbergs plan med en omslutande allèkrans runt en något utvidgad stad följdes aldrig till punkt och pricka. I väster anlades överhuvudtaget aldrig någon promenad. Efter allèbiten i norr tillkom en allèstump i söder utanför de två nyanlagda skolorna, folkskolan och läroverket (nuvarnade De Geerskolan). Sedan dröjde det cirka 10 år innna något hände på promenadfronten. Nästa anledning till att fortsätta den gröna ringen gavs därigenom att Norrköping behövde fler bostäder åt en växande befolkning.

År 1877 fastställde Kungl Majt en ny stadsplan, som framför allt innebar en utvidgning av stadskärnan i sydöst. Runt de nyplanerade stadplaneområdena drogs promenadringen fram med motivet att planteringar medför nytta och trevnad för ett samhälle "som ock av det skäl, att därigenom en fast gräns emellan det bebyggda och utanliggande stadsområdet uppdrages". Sakta i etapper kom promenaderna till, i söder, i sydost, i öster.
Vid Skolgatan gjordes halt. Det var år 1896 och industrier började söka sig plats här österut. Ett tidigare förslag om att sammanbinda den östra promenaddelen med det idylliska, med sommarställen bebyggda Syltenberget, blev därför aldrig av.

Backspegeln: Hur promenaderna kom till. Del 1.

Denna text är citerad ur “Boken om Norrköping” av fil dr Birgit Gejvall Seger.

Alltifrån 1800-talets mitt förtätades alltså industristaden. Norrköpings luften blev allt mer inmängd av röken från de höga fabriksskorstenarna. Ren luft, grönska är ett livsbehov. Det var därför nödvändigt att föra in mer grönska i stadsbilden, tyckte några av herrarna i Borgerskapets Äldste. Så hände därför detta märkliga, som gett hela staden Norrköping dess speciella prägel, nämligen att samtidigt som 1800-talets fabrikskomplex kom till, så föddes promenaderna med deras angränsande parker och grönområden.
Två begåvade personligheter av diametralt motsatta karaktärer bidrog till uppkomsten av denna gröna fabriksstad: den förut omtalade stadsarkitekten C T Malm, som ritade en stor del av fabrikerna, och Knut Forsberg (1829-1895), som gjorde förslaget till promenaderna. Den förre var en ordentlig, seriös man, som bodde i staden och gav sitt livsverk åt den, den senare var en bohemisk, lättsinnig person som gjorde en kort visit i staden och presenterade ett enda förslag.

Norra promenaden 1906, Flickläroverket till vänster.

Knut Forsberg och förslaget till en grön ring runt staden 1855.
Knut forsbergs project till att omge staden med en ring av trädplanterade boulevarder med anslutande trädgårdsanläggningar och parker låg färdig hösten 1855. Det var Erik Swartz i Borgerskapets Äldste som hade tagit kontakt med Forsberg och gjort beställningen. Forsberg var vid denna tid trots sin ungdom - 26 år - en person som låtit tala om sig. Hans bana hade varit komet liknande. 1851 hade han i hård konkurrens vunnit första pris i en internationell tävling om Boulognerskogen. Tävlingen hade utlysts av baron G E Haussmann - Parisboulevardenas upphovsman. Priset 10 000 francs, avhämtade Forsberg personligen i Paris och satte sedan omgående slantarna i rullning. I Stockholm blev hans första insats anläggningen av Berzelii park, 1852. År 1854 utnämnde kung Oskar I honom till sin trädgårdsarkitekt för “Kongl. Majt:s slottsträdgårdar med benämning Direktör, utan lön” men med löfte mot betalning, då hjälp behövdes. Pengar hade Forsberg sålunda ont om och eftersom arbetet inte inbringade allt det han fodrade för sitt sätt att leva återstod inte annat än att gifta sig till en diger bankbok. Den nyutnämda kungliga trädgårdsdirektören ingick sålunda vid 24 års ålder äktenskap med en 72-årig änka.

Backspegeln: Industriutveckling och industristruktur.

Brödtillverkning och margarinproduktion. Del 3.

Denna text är citerad ur "Norrköpings Historia 1914-1970".
Fabriken i Norrköping, som under de första fem åren ej hade någon självständig juridisk ställning utan var en avdelning inom KF, blev aktiebolag 1926 under namnet Kooperativa Förbundet Margarinfabriken AB. Fabrikens "Eve"-margarin kom snart att svara för ca 25 % av margarin-produktionen i landet. Trots en ungefär tiofaldig produktionsökning under den tid fabriken låg i Norrköping kunde antalet sysselsatta hållas ganska konstant mellan 75 och 140 personer.

Reklambilder på margarinförpackningar 1959. EVE, Milda och Tre Ess.

Skälen för en lokalisering till Norrköping var väsentligen stadens goda läge för distribution jämte en betydande lokal marknad. Även tillgången till hamn spelade in för råvarutillförseln. Sedan Karlshamns oljefabrik (startad 1919) förvärvats av KF 1932, togs emellertid den viktigaste råvaran, oljan, in via denna fabrik, varifrån den med järnväg transporterades till Norrköping.

I Karlshamn tillkom i samband med avspärrningen under andra världskriget därtill Svenska Extraktionsföreningens fabrik för oljeframställning ur inhemska oljeväxter. Läget av denna fabrik, som ägs av samtliga margarinfabriker i landet inklusive KF, accentuerade Karlshamns roll ur råvaruaspekt för margarin-tillverkning. Det visade sig också mest rationellt att flytta rörelsen i Norrköping till Karlshamn. Början gjordes 1958, då det gemensamma huvudkontoret för margarinfabriken och oljefabriken, vilket dittills legat i Norrköping, flyttades till den senare staden. År 1965 överfördes även tillverkningsenheten till Karlshamn, där en ny margarinfabrik uppförts i dirket anslutning till oljefabriken. De lediga lokalerna i Norrköping övertogs av det intilligande AB Celloplast - vari KF äger 51 % av aktiekapitalet - som också erbjöd ny anställning åt den arbetskraft, som ej följde med till Karlshamn.

Nyheter: En ny brandstation byggs norr om Norrköping.

NCC Construction Sverige bygger en ny brandstation norr om Norrköping som ersätter två brandstationer. Bättre tillgänglighet till stora vägar ska göra att brandkåren kan rycka ut snabbare. Uppdragsgivare är Eventfastigheter och ordern är värd 25 miljoner kronor.

Nyligen togs förstaspadtaget för en ny brandstation mellan Norrköping och Åby. Den ersätter en station vid Coop på Ingelsta och en nedlagd station i Åby. NCC anlägger mark och grunden, bygger ytterväggar, tak, fasad och samordnar hela entreprenaden för en 3 300 kvadratmeter stor byggnad.
– Den nya stationen ligger närmare riksväg 55 och 56 och E4:an så att fordonen kan ta sig fram snabbare vid en utryckning än idag. Den nuvarande brandstationen i norra Norrköping har blivit inbyggd av en handelsplats och framkomligheten begränsas vid lönehelger då många handlar, säger Magnus Nilsson, vd på Eventfastigheter i ett pressmeddelande.

Stationen får plats för sju brandfordon. På övervåningen byggs sovrum, kök och dagrum för åtta brandmän per skift. Det blir ett lågenergihus med bland annat extra välisolerade väggar, som också bidrar till en bättre och tystare inomhusmiljö. NCC samordnar även de många installationerna för kommunikationer och larm.

NCC arbete har startat och beräknas vara klart februari 2012. Totalt sysselsätts åtta personer i arbetet.

Källa: Byggnyheter.

Fakta: Norrköpings folkmängd den 31 mars 2011.

Den 31 mars 2011 var Norrköpings folkmängd 130 107 personer enligt uttag ur Kommuninvånardata (KID) den 6 april 2011. Folkmängden minskade något under mars månad, främst på grund av en ökad utflyttning. Jämfört med antalet vid årsskiftet så har folkmängden ökat med 57 personer under första kvartalet.
Folkmängden den 31 december 2010 var 130 050 personer enligt Statistiska centralbyråns (SCB) officiella befolkningsstatistik.

Backspegeln: Några minnen från en gata i Norrköping - Skepparegatan.

Denna text är citerad ur "Minnen från Norrköping" är skriven av amatörförfattare i ett försöks-projekt under ledning av Sven Wernström, utgiven 1979.

Några minnen från en gata i Norrköping - Ivar Wiman

Skepparegatan var namnet på gatan, som började vid Motala ström och slutade vid Södra Promenaden. Om vi börjar nerifrån, så hade vi till höger ölstugan “Lusasken”, lokal för södra hamnens stuveriarbetare under måltiderna. I nästa kvarter något längre upp på gatan låg Fattigvårdsinrättningen. Där bodde en tid bland annat “Kalle Böla”, Jonas Rehn och “Tåna”. Ibland satt de i vedmåtten eller på kajkanten under sommarkvällarna och lyssnade på “Andra liv”, dvs Andra Livgrenadierregementets musikkår, som blåste på Strömsholmens restaurang.

Kv. Vattenkonsten sedd från hörnet av Södra Strömsgatan och Skepparegatan
1897. Revs 1898. Skepparegatan startar här och löper upp till vänster i bilden. 

Råkade de sedan komma några minuter över klockan nio, fick de dra i en klocksträng, för att få komma in. En portvakt sträckte då ut huvudet ur ett fönster i andra våningen och skällde ut gubbarna innan han gick ner och öppnade för dem.

När “Fattigvården” flyttat till Sandbyhof användes byggnaden till nödbostäder under första världskriget. Det spikades upp väggar, som inte gick upp till taket, så alla visste vad de närboende samtalade om. Ibland kunde det väl hända att någon vig pojke klättrade upp för att se hur grannarna hade det. På andra sidan gatan i hörnet Trädgårdsgatan låg Sveasalen. Där förekom omväxlande dans och religösa möten. På gården fanns utedass, som besöktes flitigt av dansparen.
Snett emot Sveasalen hade Maspelösa (Maspelösa bryggeri, 1899-1927) ett nederlag för öl och läskedrycker. På eftermiddagarna var jag springpojke där en tid. “Lusasken” hade då upphört på grund av att stuvarna ordnat sig ett kafè längre ner på Sylten, platsen där Norrköpingsutställningen gick av stapeln år 1906. Eftersom gubbarna inte fick plats i den lilla affären och inte kunde “halsa” biran på gatan, fick jag bära biran till en trappuppgång i “Inrättningens” fastighet.

Arbetsinrättningen i backen längs med Skepparegatan 1913. Spårvägen går nu ut till
Östra promenaden (1912) men de gamla spåren syns ännu på Skepparegatan. 

Ibland kunde jag få en ettöring eller i bästa fall en tvåöring om de var på gott humör. Något som hörde till gatan var konstapel Henriksson, som patrullerade regelbundet som ett urverk. Han brukade stanna i gathörnen för att se sig om till höger och vänster. Under varma sommardagar hade han för vana att ta av sig kasken och torka av svettremmen, för att sedan lugnt fortsätta sin dagliga vandring.

En gång bad han en fyllerist, som hojtade och skrek, att vara tyst och gå hem. När Henriksson tog honom i armen för att följa honom hem, började mannen slåss. Under handgemänget ramlade de omkull med Henriksson överst. I fallet tappade han kasken, som rullade iväg. Fyllerristen, som låg underst, skrek gång på gång: “Jag känner hur du darrar gris”. Henriksson bad att någon skulle skaffa hjälp. Enär jag sett hela händelseförloppet tänkte jag springa för att skaffa hjälp, men blev hejdad av en man, som undrade vart jag skulle gå. Hem förstås, blev svaret, men jag sprang till Cigarraffären strax intill där det fanns telefon. Henriksson blev snart befriad från sin pinsamma situation.

Sällskapet Auroras gamla lokal på Trädgårdsgatan 41. Bör vara Sveasalen
som nämns i texten.

Många affärer låg utmed gatan. Nämnas bör en liten bod, som först var ett skomakeri, där gubben Eriksson lagade och halvsulade skor innanför disk. Han pratade gärna med oss barn. Boden gjordes senare om till tobaksaffär. Denna mägdes av en kvinna, som i folkmun kallades “Kaffekvarna”, kanske beroende på hennes talförhet.
Mitt emellan Knäppingsborgs- och Skolgatan låg ett litet finbageri. Bageriet låg på andra sidan en förstuga, vilken ägaren måste passera för att komma in i affären, som låg mot gatan. En stor klocka i butiksdörren varskodde ägaren när det kom kunder. Ett vanligt nöje var att gå in i affären och fråga vad tvåöresbullarna kostade. Det nöjet höll på att gå galet för en kamrat, som väl inne såg att innehavaren väntade honom för att stoppa vidare elakheter. Lyckligtvis hade pojken två öre på sig, som han skulle ha till rodden över strömmen till Saltängen där han bodde.
Snett emot var ett stort plank tillhörande Montgomerys fastighet. Där klistrades de första mobiliseringsaffiscerna upp en augustidag 1914. Under klockklämtning och tjut från Holmens Bruks ångvisslor, satte en polis upp en gul och blå affisch på planket.
Min mor var städerska på Rådhuset. Eftersom hon kokade klistret til affischerna, var vi de första i staden som visste vad som skulle ske denna söndagsmorgon. Pojkarna i vår gård blev därför medelpunkten i diskussionerna om följderna. I Skolgatshörnet hade Elfström sin affär. Han hade Kongl. Postverkets privilegium att sälja frimärken och kallades därför Frimärkskungen. På en skylt inne i affären fanns en uppmaning: Svärj icke, det är rått, simpelt och obildat.

Stortorget och i bakgrunden St Persgatan och längst bort löper Skepparegatan 
med Marmeladfabriken och dess skorsten.

Oskarsparken var samlingsplats för oss ungdomar på sommarkvällarna. När vi gick till slöjden i Gustav Adolfs-skolan, stannade vi gärna vid AB Svea Chokladfabrik, eller som den kallades “Marmeladen”. Var fönstren i marknivån öppna, tittade vi in och bad att få en smakbit. Oftast fick vi en skopa vatten i ansiktet i stället för en chokladbit. Men doften av den härliga chokladen kunde ingen ta ifrån oss. Stortorget var en stor och stenlagd öken. De första åren efter spårvägens tillkomst gick vagnen Skepparegatan upp och snett över torget upp till Södra Nygatan. Ettans gula vagnar med säten utmed sidorna gick i S-slinga runt staden. Från Västertull gick en pendelvagn upp till Västra stationen. 15 öre kostade det att åka, med ett tillägg på 5 öre att åka från vägträffen i Kneippen till V.stationen. Kneippbaden hörde då till Borgs församling.
Gården jag bodde i ägdes av ett sterbhus (dödsbo) i Stockholm. Den bestod av ett stort tvåvåningshus åt gatan samt ett par små hus inne på gården. Lägenheterna var små. Vice värden hade två rum och kök, medan de som bodde på vinden bodde i järnspiselrum. Genom portvalvet kom man in på gården. Till vänster låg gårdens tvättstuga, med genomgång till ett enkelrum, som en tid hade använts till hönshus. Längst in på gården låg vedbodarna och ovanför dem vindskontoren.

Kneippen, Odensgatan och den sk Borgslinjen, sträckan Västertull - Kneippbadens station.
Som byggdes 1906.

Lägenheterna var ej utrustade med garderober. I vedbodarna brukade ungarna ha cirkus-framträdanden. Vid ett tillfälle skulle en vig pojke lägga båda benen över nacken, men kunde inte frigöra sig. Det blev ambulansfärd till lasarettet. Under vindskontoren var avträden och soptunnor belägna. En gång i veckan kom en åkare och tömde tunnorna. Han hade för vana att sedan tömningen var klar sätta sig på skakeln (en stång av trä eller metall som sitter fästad vid ett fordon) och äta sin frukost utan föregående tvagning. Lukten gjorde att alla fönster var stängde.
I stora huset var vatten och el indraget, medan vi i gårdshusen fick hämta vatten i en pump på gården, samt till belysning använda fotogenlampor. När fotogenen tog slut skaffades karbidlampor (eller acetylenlampa är en lampa för belysning i vilken acetylengas brinner med kraftig vit (men sotande) låga.), som var svåra att sköta, men gav ett intensivt ljus.
Mitt på gården stod en stor kastanj, som sedan den fällts ersatttes med en björkplanta, vars tillväxt vi följde med spänning. Efter första världskriget fick även gårdshusen vatten och elljus. Om somrarna samlades gårdsbefolkningen ute, sittande på gungbräden eller stolar, pratande om livets vedermödor eller sjungande den tidens populära sånger.

Nyheter: Nu ska handeln i city göras ännu mer attraktiv.

Den 15/4 öppnas det nya parkeringshuset Lyckan som ska underlätta för besökare att shoppa i stadskärnan. - Vi bygger ett modernt p-hus som är ljust, tryggt och har ett digitalt skylt-system, säger centrumledaren Joakim Nättsjö och berättar att det nya P-ledningssystemet kommer att underlätta för människor som kommer med bil. När man närmar sig city kommer man enkelt att se vart det finns parkeringsplatser.

Kv Lyckan, Olai Kyrkogata söderut - Linden till höger.

Dessutom provar man på ett nytt betalningssystem som bygger på tekniken "check in - check out", det vill säga att man betalar exakt för den tid man står parkerad.
En smart lösning med parkeringshuset Lyckan är att man kan gå med sin kundvagn direkt in till Linden Köpcentrum.

Mellan kvarteren Linden och Lyckan kommer det även att bli en torggata som tillför ytterligare liv och rörelse till city.
- Då får vi ett helt annat folkliv på den gatan med ute-serveringar och annat, säger Joakim Nettsjö och berättar att det inte bara är ett parkeringshus som kommer att byggas utan att hela området får ett uppsving. Förutom parkeringsplatser kommer man även att bygga 185 lägenheter och skapa kontorsytor på 15.000 kvadratmeter där bland annat Transportstyrelsen kommer att flytta in. I markplan på kvarteret Lyckan kommer det att ligga tre restauranger: Burger & Co, Le Crossiant samt ytterligare en restaurang. Dessa kommer att slå upp portarna 26/5. I samma veva kommer även Orion Livs att tredubbla sin yta.

Källa: Nollelva - Norrköping.

Backspegeln: Industriutveckling och industristruktur.

Brödtillverkning och margarinproduktion. Del 2.

Denna text är citerad ur "Norrköpings Historia 1914-1970".
Den första margarin-tillverkningen började i Frankrike på 1870-talet. Först på 1890-talet och årtiondena därefter växte margarinindustrin upp till en storindustri. De första margarin-fabrikerna grundades på 1880-talet av en dansk industriidkare (i Helsingborg) respektive av norska intressenter (i Vänersborg). En mindre fabrik, ägd av AB Bordsmargarin, startades i Norrköping 1916 men måste, som följd av den under kriget stängda råvaruinförseln, snart inställa driften. År 1919 återupptogs verksamheten men nedlades definitivt redan våren 1920. Ungefär analog var utvecklingen för den i staden 1938 startade AB Margarinfabriken Kronan, som redan 1939 på grund av avspärrningen under andra världskriget lade om tillverkningen från margarin till såpa.

KF:s Margarinfabrik på Tullhusgatan i Norrköping 15/5 1946.

Svensk margarintillverkning är numera starkt rationaliserad och koncentrerad. Av de 17 margarinfabriker, som fans i landet 1930, återstår 1974 endast fem, nämligen dels den KF-ägda fabriken i Karlshamn - tidigare i Norrköping varom mera nedan - dels de tre fabrikerna (två i Helsingborg och en på Lidingö) som tillhör Margarinbolaget, vari jordbrukets organisationer är delägare, dels en mindre, privatägd fabrik i Dalby Skåne.

Med hänsyn till den kooperativa rörelsens allt större roll i vårt land samt behovet att söka bryta det dittills rådande privata monopolet var det naturligt, att Kooperativa Förbundet snart också började intressera sig för margarintillverkningen. Sedan KF utsatts för leveransblockad från de svenska margarintillverkarna och förbundets försök att inköpa någon i gång varande fabrik övergivits, beslöt KF att bygga en fabrik. För det ändamålet förvärvades 1915 av Norrköpings stad ett då obebyggt tomtområde i anslutning till de samma år färdiga normalspåriga industrispåren innanför södra hamnplanen. Krisförhållandena gjorde emellertid, att  fabriken - KF:s första tillverkningsenhet över huvud - ej kunde tagas i bruk förrän i senare delen av 1921. Kortfilm om KF:s Margarinfabrik. Fortsättning följer.....