Backspegeln: Några minnen från en gata i Norrköping - Skepparegatan.

Denna text är citerad ur "Minnen från Norrköping" är skriven av amatörförfattare i ett försöks-projekt under ledning av Sven Wernström, utgiven 1979.

Några minnen från en gata i Norrköping - Ivar Wiman

Skepparegatan var namnet på gatan, som började vid Motala ström och slutade vid Södra Promenaden. Om vi börjar nerifrån, så hade vi till höger ölstugan “Lusasken”, lokal för södra hamnens stuveriarbetare under måltiderna. I nästa kvarter något längre upp på gatan låg Fattigvårdsinrättningen. Där bodde en tid bland annat “Kalle Böla”, Jonas Rehn och “Tåna”. Ibland satt de i vedmåtten eller på kajkanten under sommarkvällarna och lyssnade på “Andra liv”, dvs Andra Livgrenadierregementets musikkår, som blåste på Strömsholmens restaurang.

Kv. Vattenkonsten sedd från hörnet av Södra Strömsgatan och Skepparegatan
1897. Revs 1898. Skepparegatan startar här och löper upp till vänster i bilden. 

Råkade de sedan komma några minuter över klockan nio, fick de dra i en klocksträng, för att få komma in. En portvakt sträckte då ut huvudet ur ett fönster i andra våningen och skällde ut gubbarna innan han gick ner och öppnade för dem.

När “Fattigvården” flyttat till Sandbyhof användes byggnaden till nödbostäder under första världskriget. Det spikades upp väggar, som inte gick upp till taket, så alla visste vad de närboende samtalade om. Ibland kunde det väl hända att någon vig pojke klättrade upp för att se hur grannarna hade det. På andra sidan gatan i hörnet Trädgårdsgatan låg Sveasalen. Där förekom omväxlande dans och religösa möten. På gården fanns utedass, som besöktes flitigt av dansparen.
Snett emot Sveasalen hade Maspelösa (Maspelösa bryggeri, 1899-1927) ett nederlag för öl och läskedrycker. På eftermiddagarna var jag springpojke där en tid. “Lusasken” hade då upphört på grund av att stuvarna ordnat sig ett kafè längre ner på Sylten, platsen där Norrköpingsutställningen gick av stapeln år 1906. Eftersom gubbarna inte fick plats i den lilla affären och inte kunde “halsa” biran på gatan, fick jag bära biran till en trappuppgång i “Inrättningens” fastighet.

Arbetsinrättningen i backen längs med Skepparegatan 1913. Spårvägen går nu ut till
Östra promenaden (1912) men de gamla spåren syns ännu på Skepparegatan. 

Ibland kunde jag få en ettöring eller i bästa fall en tvåöring om de var på gott humör. Något som hörde till gatan var konstapel Henriksson, som patrullerade regelbundet som ett urverk. Han brukade stanna i gathörnen för att se sig om till höger och vänster. Under varma sommardagar hade han för vana att ta av sig kasken och torka av svettremmen, för att sedan lugnt fortsätta sin dagliga vandring.

En gång bad han en fyllerist, som hojtade och skrek, att vara tyst och gå hem. När Henriksson tog honom i armen för att följa honom hem, började mannen slåss. Under handgemänget ramlade de omkull med Henriksson överst. I fallet tappade han kasken, som rullade iväg. Fyllerristen, som låg underst, skrek gång på gång: “Jag känner hur du darrar gris”. Henriksson bad att någon skulle skaffa hjälp. Enär jag sett hela händelseförloppet tänkte jag springa för att skaffa hjälp, men blev hejdad av en man, som undrade vart jag skulle gå. Hem förstås, blev svaret, men jag sprang till Cigarraffären strax intill där det fanns telefon. Henriksson blev snart befriad från sin pinsamma situation.

Sällskapet Auroras gamla lokal på Trädgårdsgatan 41. Bör vara Sveasalen
som nämns i texten.

Många affärer låg utmed gatan. Nämnas bör en liten bod, som först var ett skomakeri, där gubben Eriksson lagade och halvsulade skor innanför disk. Han pratade gärna med oss barn. Boden gjordes senare om till tobaksaffär. Denna mägdes av en kvinna, som i folkmun kallades “Kaffekvarna”, kanske beroende på hennes talförhet.
Mitt emellan Knäppingsborgs- och Skolgatan låg ett litet finbageri. Bageriet låg på andra sidan en förstuga, vilken ägaren måste passera för att komma in i affären, som låg mot gatan. En stor klocka i butiksdörren varskodde ägaren när det kom kunder. Ett vanligt nöje var att gå in i affären och fråga vad tvåöresbullarna kostade. Det nöjet höll på att gå galet för en kamrat, som väl inne såg att innehavaren väntade honom för att stoppa vidare elakheter. Lyckligtvis hade pojken två öre på sig, som han skulle ha till rodden över strömmen till Saltängen där han bodde.
Snett emot var ett stort plank tillhörande Montgomerys fastighet. Där klistrades de första mobiliseringsaffiscerna upp en augustidag 1914. Under klockklämtning och tjut från Holmens Bruks ångvisslor, satte en polis upp en gul och blå affisch på planket.
Min mor var städerska på Rådhuset. Eftersom hon kokade klistret til affischerna, var vi de första i staden som visste vad som skulle ske denna söndagsmorgon. Pojkarna i vår gård blev därför medelpunkten i diskussionerna om följderna. I Skolgatshörnet hade Elfström sin affär. Han hade Kongl. Postverkets privilegium att sälja frimärken och kallades därför Frimärkskungen. På en skylt inne i affären fanns en uppmaning: Svärj icke, det är rått, simpelt och obildat.

Stortorget och i bakgrunden St Persgatan och längst bort löper Skepparegatan 
med Marmeladfabriken och dess skorsten.

Oskarsparken var samlingsplats för oss ungdomar på sommarkvällarna. När vi gick till slöjden i Gustav Adolfs-skolan, stannade vi gärna vid AB Svea Chokladfabrik, eller som den kallades “Marmeladen”. Var fönstren i marknivån öppna, tittade vi in och bad att få en smakbit. Oftast fick vi en skopa vatten i ansiktet i stället för en chokladbit. Men doften av den härliga chokladen kunde ingen ta ifrån oss. Stortorget var en stor och stenlagd öken. De första åren efter spårvägens tillkomst gick vagnen Skepparegatan upp och snett över torget upp till Södra Nygatan. Ettans gula vagnar med säten utmed sidorna gick i S-slinga runt staden. Från Västertull gick en pendelvagn upp till Västra stationen. 15 öre kostade det att åka, med ett tillägg på 5 öre att åka från vägträffen i Kneippen till V.stationen. Kneippbaden hörde då till Borgs församling.
Gården jag bodde i ägdes av ett sterbhus (dödsbo) i Stockholm. Den bestod av ett stort tvåvåningshus åt gatan samt ett par små hus inne på gården. Lägenheterna var små. Vice värden hade två rum och kök, medan de som bodde på vinden bodde i järnspiselrum. Genom portvalvet kom man in på gården. Till vänster låg gårdens tvättstuga, med genomgång till ett enkelrum, som en tid hade använts till hönshus. Längst in på gården låg vedbodarna och ovanför dem vindskontoren.

Kneippen, Odensgatan och den sk Borgslinjen, sträckan Västertull - Kneippbadens station.
Som byggdes 1906.

Lägenheterna var ej utrustade med garderober. I vedbodarna brukade ungarna ha cirkus-framträdanden. Vid ett tillfälle skulle en vig pojke lägga båda benen över nacken, men kunde inte frigöra sig. Det blev ambulansfärd till lasarettet. Under vindskontoren var avträden och soptunnor belägna. En gång i veckan kom en åkare och tömde tunnorna. Han hade för vana att sedan tömningen var klar sätta sig på skakeln (en stång av trä eller metall som sitter fästad vid ett fordon) och äta sin frukost utan föregående tvagning. Lukten gjorde att alla fönster var stängde.
I stora huset var vatten och el indraget, medan vi i gårdshusen fick hämta vatten i en pump på gården, samt till belysning använda fotogenlampor. När fotogenen tog slut skaffades karbidlampor (eller acetylenlampa är en lampa för belysning i vilken acetylengas brinner med kraftig vit (men sotande) låga.), som var svåra att sköta, men gav ett intensivt ljus.
Mitt på gården stod en stor kastanj, som sedan den fällts ersatttes med en björkplanta, vars tillväxt vi följde med spänning. Efter första världskriget fick även gårdshusen vatten och elljus. Om somrarna samlades gårdsbefolkningen ute, sittande på gungbräden eller stolar, pratande om livets vedermödor eller sjungande den tidens populära sånger.