Denna text är citerad ur “Boken om Norrköping” av fil dr Birgit Gejvall Seger.
En del av Norra Promenaden och parken vid Karl-Johans torg färdiga 1862.
Knut forsberg föreslog i ett brev till Erik Swartz 1855 att han själv skulle åtaga sig att genomföra promenadprojektet “med ganska billig summas förskott” och han hoppades kunna bevisa att hela arbetet inom tio år förlopp till största delen skulle betala sig självt, “då jag ämnade låta varje därav i anspråk tagen del användas till ett inkomstgivande motiv”. Tur nog för Norrköpings finanser blev det inte den genialiske men äventyrlige idègivaren, som tilldelades utförandet av promenadprojektet, utan kommunen (med Erik Swartz som motor).
En del av Norra Promenaderna påbörjades 1857 och några år därefter anlades i anslutning därtill en park vid Saltängstorget. I maj 1862 sattes soffor ut i de färdigställda grönområdena. Här kunde alltså Norrköpingsbon sjunka ner och titta på spirande blomster och späda, uppstöttade lindar och förundrar fråga sig: Vad månde bliva av detta?
Allèkransen dras fram i söder och öster 1863-1896
Knut Forsbergs plan med en omslutande allèkrans runt en något utvidgad stad följdes aldrig till punkt och pricka. I väster anlades överhuvudtaget aldrig någon promenad. Efter allèbiten i norr tillkom en allèstump i söder utanför de två nyanlagda skolorna, folkskolan och läroverket (nuvarnade De Geerskolan). Sedan dröjde det cirka 10 år innna något hände på promenadfronten. Nästa anledning till att fortsätta den gröna ringen gavs därigenom att Norrköping behövde fler bostäder åt en växande befolkning.
År 1877 fastställde Kungl Majt en ny stadsplan, som framför allt innebar en utvidgning av stadskärnan i sydöst. Runt de nyplanerade stadplaneområdena drogs promenadringen fram med motivet att planteringar medför nytta och trevnad för ett samhälle "som ock av det skäl, att därigenom en fast gräns emellan det bebyggda och utanliggande stadsområdet uppdrages". Sakta i etapper kom promenaderna till, i söder, i sydost, i öster.
Vid Skolgatan gjordes halt. Det var år 1896 och industrier började söka sig plats här österut. Ett tidigare förslag om att sammanbinda den östra promenaddelen med det idylliska, med sommarställen bebyggda Syltenberget, blev därför aldrig av.
En del av Norra Promenaden och parken vid Karl-Johans torg färdiga 1862.
Knut forsberg föreslog i ett brev till Erik Swartz 1855 att han själv skulle åtaga sig att genomföra promenadprojektet “med ganska billig summas förskott” och han hoppades kunna bevisa att hela arbetet inom tio år förlopp till största delen skulle betala sig självt, “då jag ämnade låta varje därav i anspråk tagen del användas till ett inkomstgivande motiv”. Tur nog för Norrköpings finanser blev det inte den genialiske men äventyrlige idègivaren, som tilldelades utförandet av promenadprojektet, utan kommunen (med Erik Swartz som motor).
En del av Norra Promenaderna påbörjades 1857 och några år därefter anlades i anslutning därtill en park vid Saltängstorget. I maj 1862 sattes soffor ut i de färdigställda grönområdena. Här kunde alltså Norrköpingsbon sjunka ner och titta på spirande blomster och späda, uppstöttade lindar och förundrar fråga sig: Vad månde bliva av detta?
 |
Vykort över Norra promenaden 1904. |
Knut Forsbergs plan med en omslutande allèkrans runt en något utvidgad stad följdes aldrig till punkt och pricka. I väster anlades överhuvudtaget aldrig någon promenad. Efter allèbiten i norr tillkom en allèstump i söder utanför de två nyanlagda skolorna, folkskolan och läroverket (nuvarnade De Geerskolan). Sedan dröjde det cirka 10 år innna något hände på promenadfronten. Nästa anledning till att fortsätta den gröna ringen gavs därigenom att Norrköping behövde fler bostäder åt en växande befolkning.
År 1877 fastställde Kungl Majt en ny stadsplan, som framför allt innebar en utvidgning av stadskärnan i sydöst. Runt de nyplanerade stadplaneområdena drogs promenadringen fram med motivet att planteringar medför nytta och trevnad för ett samhälle "som ock av det skäl, att därigenom en fast gräns emellan det bebyggda och utanliggande stadsområdet uppdrages". Sakta i etapper kom promenaderna till, i söder, i sydost, i öster.
Vid Skolgatan gjordes halt. Det var år 1896 och industrier började söka sig plats här österut. Ett tidigare förslag om att sammanbinda den östra promenaddelen med det idylliska, med sommarställen bebyggda Syltenberget, blev därför aldrig av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar