Denna text är citerad ur "Norrköpings Historia 1914-1970".
Generalplanen 1942 planerar koncentriska ringar av nya förorter.
Smedby ägde ett villa-samhälle (historien om gamla Smedby), tillkommet huvudsakligen på 1920-talet. Där fanns en stark villaägarorganisation. Men Smedby stod sist på listan av önskvärda utbyggnadsområden. Beredningen betraktade inte Smedby som ett livskraftigt samhälle, värt att överleva i den gestalt den erhållit. Någon åtgärd att "genom stadens försorg och på dess bekostnad förse områdets bebyggda delar med ledningar etc." tänkte alltså inte staden bidraga med. Någon fortsatt bebyggelse borde inte ifråga komma här.
Helst skulle man väl sett att villorna försvann, (detta sägs dock inte) men det gällde att vänta ut dem, så att säga, tills tiden var mogen för "områdets stadsplanmässiga ordnande", och den tidpunkten kom först när "den nuvarande bebyggelsen då för länge sedan har blivit så gammal, att den hunnit avvecklas och hela området blivit fritt för ny och efter framtidens krav anpassad stadsplanering."
Alltför avlägset från stadskärnan låg Lindö för att komma med i det nya Norrköping, som planerades 1942. Det rubricerades såsom olämpligt exploateringsområde, därför att det skulle dra för dryga anläggningskostnader. Skarphagen och Vilbergen ansågs ha alltför svårarbetad terräng för att bebyggas. Vilbergen föreslogs bli naturpark.
De olika nya förstadssamhällena skulle begränsas och avskiljas av grönområden. "Det är modern stadsbyggnadsprincip att dela upp den nyplanerade bebyggelsen i ytterområdena i mindre enheter, vilka ligga åtskilda av parkområden. Bebyggelsen flyter då ej ihop till en svåröverskådlig massa, och parkerna bilda ett sammanhängande system, som direkt fortsätter i det kringliggande landskapet". Andra friområden, som måste ingå i " tillräckligt antal", var lek- och idrottsplatser. Effekten stad i park eftersträvades. På de nya förstädernas orörda mark accepterades lamellhuset såsom den idealiska byggnadstypen.
Generalplaneberedningen framhävde, att lamellhusen medgav goda planlösningar, det var lätt att inpassa i terrängen och det bidrog till att skapa luftiga stadspartier. För att ge elasticitet och omväxling åt stadsplanen kunde man dels ändra avståndet mellan huskropparna, dels ändra hushöjden. Ur trevnadssynpunkt framfördes i generalplanen, att låg hushöjd var tilldragande, men att 3-4 våningar måste förordas såsom den vanligaste hushöjden.
I kuperad terräng kunde punkthus på 6-8 våningar och mer ifrågakomma. Hiss blev då nödvändigt. Eljest kunde sådan undvaras. Det var rekommendationer av de internationella banbrytarna, Corbusier, Gropius m. fl., att förmera våningsantalet för att nå bästa luft- och ljusförhållanden i en stad, som nu Norrköping planerare tar upp såsom en alternativ lösning.
Villa-samhällen hade man inte längre så mycket till övers för. "Om sålunda lamellhuset eller någon snar-liknande byggnad kan anses hava framtiden för sig, är det måhända tvivelaktigt, huruvida detta kan förmodas om den just nu mycket omtyckta enfamiljsvillan eller småstugan". Den framstod såsom alltför dyrbar med hänsyn till all mark som den slukade och med tanke på de långa ledningsdragningar och extra vägar etc., som blev följden. Större enheter, hyreshus intill trafikleder, gärna ett antal lameller under smma byggnadsföretag, gemensam värme, gemensam förvaltning, lägre byggkostnader och därmed lägre hyror, se där den nya programförklaringen för det framtida Norrköping.
Lamellhuset.
Lamellhuset är en typ av lägre hyreshus, uppfört som en friliggande byggnadslänga. Våningarna beträds från trapphus, men ofta utan hiss. Ett lamellhus kan betraktas som en sorts radhus för flerfamiljsboende. Smalhus är en variant av lamellhus. Om längan är högre än fyra våningar, kategoriseras det normalt som skivhus. Denna hustyp blev vanlig i och med modernismen under 1930-talet och arrangerades ofta i grupper ställda i rät vinkel och parallellt med varandra. Till en början byggdes dessa i en strikt funktionalistisk stil med platt tak och putsade fasader, men de kom senare att anpassas till regionala skillnader. Till exempel fick de i Sverige ofta sadeltak och tegelfasader. Del 3.
Generalplanen 1942 planerar koncentriska ringar av nya förorter.
Smedby ägde ett villa-samhälle (historien om gamla Smedby), tillkommet huvudsakligen på 1920-talet. Där fanns en stark villaägarorganisation. Men Smedby stod sist på listan av önskvärda utbyggnadsområden. Beredningen betraktade inte Smedby som ett livskraftigt samhälle, värt att överleva i den gestalt den erhållit. Någon åtgärd att "genom stadens försorg och på dess bekostnad förse områdets bebyggda delar med ledningar etc." tänkte alltså inte staden bidraga med. Någon fortsatt bebyggelse borde inte ifråga komma här.
Alltför avlägset från stadskärnan låg Lindö för att komma med i det nya Norrköping, som planerades 1942. Det rubricerades såsom olämpligt exploateringsområde, därför att det skulle dra för dryga anläggningskostnader. Skarphagen och Vilbergen ansågs ha alltför svårarbetad terräng för att bebyggas. Vilbergen föreslogs bli naturpark.
 |
| Flygfoto över Smedby 1961, bra många år innan de första spadtagen för nya Smedby. |
De olika nya förstadssamhällena skulle begränsas och avskiljas av grönområden. "Det är modern stadsbyggnadsprincip att dela upp den nyplanerade bebyggelsen i ytterområdena i mindre enheter, vilka ligga åtskilda av parkområden. Bebyggelsen flyter då ej ihop till en svåröverskådlig massa, och parkerna bilda ett sammanhängande system, som direkt fortsätter i det kringliggande landskapet". Andra friområden, som måste ingå i " tillräckligt antal", var lek- och idrottsplatser. Effekten stad i park eftersträvades. På de nya förstädernas orörda mark accepterades lamellhuset såsom den idealiska byggnadstypen.
I kuperad terräng kunde punkthus på 6-8 våningar och mer ifrågakomma. Hiss blev då nödvändigt. Eljest kunde sådan undvaras. Det var rekommendationer av de internationella banbrytarna, Corbusier, Gropius m. fl., att förmera våningsantalet för att nå bästa luft- och ljusförhållanden i en stad, som nu Norrköping planerare tar upp såsom en alternativ lösning.
 |
| Förstadsamhället Hageby 1969 så som det blev efter generalplanen med en del lamellhus som inslag. |
Villa-samhällen hade man inte längre så mycket till övers för. "Om sålunda lamellhuset eller någon snar-liknande byggnad kan anses hava framtiden för sig, är det måhända tvivelaktigt, huruvida detta kan förmodas om den just nu mycket omtyckta enfamiljsvillan eller småstugan". Den framstod såsom alltför dyrbar med hänsyn till all mark som den slukade och med tanke på de långa ledningsdragningar och extra vägar etc., som blev följden. Större enheter, hyreshus intill trafikleder, gärna ett antal lameller under smma byggnadsföretag, gemensam värme, gemensam förvaltning, lägre byggkostnader och därmed lägre hyror, se där den nya programförklaringen för det framtida Norrköping.
Lamellhuset.
Lamellhuset är en typ av lägre hyreshus, uppfört som en friliggande byggnadslänga. Våningarna beträds från trapphus, men ofta utan hiss. Ett lamellhus kan betraktas som en sorts radhus för flerfamiljsboende. Smalhus är en variant av lamellhus. Om längan är högre än fyra våningar, kategoriseras det normalt som skivhus. Denna hustyp blev vanlig i och med modernismen under 1930-talet och arrangerades ofta i grupper ställda i rät vinkel och parallellt med varandra. Till en början byggdes dessa i en strikt funktionalistisk stil med platt tak och putsade fasader, men de kom senare att anpassas till regionala skillnader. Till exempel fick de i Sverige ofta sadeltak och tegelfasader. Del 3.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar