Denna text är citerad ur "Minnen från Norrköping" är skriven av amatörförfattare i ett försöks-projekt under ledning av Sven Wernström, utgiven 1979.
Ibland gick hon till livsmedelskommissionen som låg på Gamla Rådstugugatan. Där köpte hon en stor bit marmelad. Det var gott med en sötsak då och då. Hemma åt familjen ofta paltbröd, som Maria eller bröderna köat för redan klockan sex på morgonen. Det hembakade brödet var uppblandat med potatismjöl och blev rätt torrt. Eftersom alla i huset odlade potatis hyrdes en potatisrivare för att framställa potatismjöl att dryga ut kosten med.
År 1918 gick Maria och läste i S:t Olai kyrka. Prosten Sjöholm hade föreslagit at de som inte hade råd med det dyra svarta klänningstyget skulle få ett billigt vitt tyg. Det var tunt och slafsigt. Maria fick det vita tyget. Denna uppdelning väckte både förstämning och vrede, så den upprepades inte.
När Maria varit springflicka i 3 år frågade fröken Larsson om hon ville lära att sticka på maskin eller hjälpa till i affären. Maria valde affären. Hon var lite djärvare nu och förklarade att hon tyckte det såg ut att vara trist vid stickmaskinerna. Lönen steg till 3:50 i veckan. Nu fick hon expediera, skylta och ta emot ull och stickylle. Det var gamla slitna koftor strumpor. Flickorna klippte bort knappar, sömmar och packade yllebitarna i stora balar. Dessa skickades till tvätt och bearbetades så att de kunde spinnas och färgas. Spinneriet låg i Vetlanda. Fruarna, som lämnat ullen, kom tillbaka efter garnet. När de vävt upp det kom de med tyget till beredning. Därefter kom de för fjärde gången och löste ut tyget. Nu var det byskräddarens tur att tillverka en kostym eller kappa.
När det var bråttom kunde klockan bli både åtta och nio innan Maria kom hem. Det gällde även lördagar. Bröderna var då redan omklädda och på väg ut. Maria tyckte då att det inte fanns någon rättvisa i världen. Hon gick in i rummet och grät. Mor kom in till henne, småpratade och lirkade samt fick henne att lugna sig, äta och vila.
På julen blev Maria glatt överraskad. Nog fick de arbeta till klockan fyra, men när hon gick hem bar hon på två stora julklappspaket. Hemma var julpyntat i varje vrå. Mor och syskonen hade inte sparat på krafterna. I källaren fanns stora baljor med lutfisk. Från en släkting på landet hade far köpt både fläsk och julgran. Det blev inte dyrt eftersom han redan gjort snickeriarbeten åt bonden. Potatis fanns gott om och mycket bröd. Maria trivdes hos sin familj och njöt av julbordet. Paketen öppnades och hon plockade upp ett mörkgrått trasgarnstyg, som hon visste var värt tio kronor. Fröken Larsson gav en röd tröja, som hon själv virkat.
I affären arbetade två andra flickor, Inga och Ebba. De berättade ofta om sina danskvällar i Folkets Park (historien om Folkets Park) och på Hultet. Till Maria sa de att hon fick gärna följa med dem ut på dans. Maria hade lärt sig valsstegen av sina bröder och ibland hade hon tagit en svängom med grannflickorna. Det gällde nu att få lov av far och mor. Efter en del förmaningar blev det bestämt att Maria fick gå på sin första bal. Kvällen var kylig när flickorna en majkväll gick till Hultet vid Linköpingsvägen. Dansbanan låg högt på ett berg. Därifrån såg man Motala ström och Femöresbron.
I skjutbanan försökte man träffa porslinstallrikar som stod uppradade. Sedan uppträde Hilmer Een med visor och kupletter, som han lånat från någon revy eller snappat upp på annat sätt. Han var fotograf till yrket. En blåsorkester svarade för dansmusiken. Det var foxtrot, slowfox, vals och hambo. Maria kände sig fin i sin nya hatt och kappa. Kängorna med lädersulor kändes sköna. Hon tänkte på sina småsystrar, som klampade omkring i skor med träbottnar.
Ebba och Maria dansade med varandra. De hade köpt fem dansbiljetter. Inga dansade med Tore, som hon träffat tidigare. Maria stod och tittade på medan de andra dansade. ”Får jag lov?” hörde Maria någon säga och en lång, smal pojke stod framför henne.
Hon nickade och de gick upp på banan. Spännande var det när kavaljeren lade sin arm om hennes midja och fattade hennes hand. Maria hade övervunnit sin blyghet genom arbete i affären, men vad skulle hon säga åt den här pojken? Han såg så blyg ut. Kanske bästa att vara tyst? Hon njöt av valsens rytm och som i en dröm såg hon andra par dansa förbi. Dansen tog slut och hon letade sig fram till Ebba, som frågade: ”Har du kul?” ”Visst är det kul”, sa Maria. Hon dansade ännu några danser med den långe pojken och fick veta att han hette Bo.
Inga, Tore, Ebba och Maria gjorde sällskap hem. Eftersom Maria givit Bo halvt löfte att möta honom i Folkets Park nästa lördag, hade hon en hemlighet, likt en karamell att suga på.
Ibland gick hon till livsmedelskommissionen som låg på Gamla Rådstugugatan. Där köpte hon en stor bit marmelad. Det var gott med en sötsak då och då. Hemma åt familjen ofta paltbröd, som Maria eller bröderna köat för redan klockan sex på morgonen. Det hembakade brödet var uppblandat med potatismjöl och blev rätt torrt. Eftersom alla i huset odlade potatis hyrdes en potatisrivare för att framställa potatismjöl att dryga ut kosten med.
 |
| Hörnet Gamla Rådstugugatan 37, Hantverkaregatan i Kv Spiran. |
När Maria varit springflicka i 3 år frågade fröken Larsson om hon ville lära att sticka på maskin eller hjälpa till i affären. Maria valde affären. Hon var lite djärvare nu och förklarade att hon tyckte det såg ut att vara trist vid stickmaskinerna. Lönen steg till 3:50 i veckan. Nu fick hon expediera, skylta och ta emot ull och stickylle. Det var gamla slitna koftor strumpor. Flickorna klippte bort knappar, sömmar och packade yllebitarna i stora balar. Dessa skickades till tvätt och bearbetades så att de kunde spinnas och färgas. Spinneriet låg i Vetlanda. Fruarna, som lämnat ullen, kom tillbaka efter garnet. När de vävt upp det kom de med tyget till beredning. Därefter kom de för fjärde gången och löste ut tyget. Nu var det byskräddarens tur att tillverka en kostym eller kappa.
När det var bråttom kunde klockan bli både åtta och nio innan Maria kom hem. Det gällde även lördagar. Bröderna var då redan omklädda och på väg ut. Maria tyckte då att det inte fanns någon rättvisa i världen. Hon gick in i rummet och grät. Mor kom in till henne, småpratade och lirkade samt fick henne att lugna sig, äta och vila.
 |
| Folkets Park i Norrköping. |
I affären arbetade två andra flickor, Inga och Ebba. De berättade ofta om sina danskvällar i Folkets Park (historien om Folkets Park) och på Hultet. Till Maria sa de att hon fick gärna följa med dem ut på dans. Maria hade lärt sig valsstegen av sina bröder och ibland hade hon tagit en svängom med grannflickorna. Det gällde nu att få lov av far och mor. Efter en del förmaningar blev det bestämt att Maria fick gå på sin första bal. Kvällen var kylig när flickorna en majkväll gick till Hultet vid Linköpingsvägen. Dansbanan låg högt på ett berg. Därifrån såg man Motala ström och Femöresbron.
I skjutbanan försökte man träffa porslinstallrikar som stod uppradade. Sedan uppträde Hilmer Een med visor och kupletter, som han lånat från någon revy eller snappat upp på annat sätt. Han var fotograf till yrket. En blåsorkester svarade för dansmusiken. Det var foxtrot, slowfox, vals och hambo. Maria kände sig fin i sin nya hatt och kappa. Kängorna med lädersulor kändes sköna. Hon tänkte på sina småsystrar, som klampade omkring i skor med träbottnar.
 |
| Kneippen, Kv Höken, Hultet - utsikt från tornet med dansbana, 1910. |
Hon nickade och de gick upp på banan. Spännande var det när kavaljeren lade sin arm om hennes midja och fattade hennes hand. Maria hade övervunnit sin blyghet genom arbete i affären, men vad skulle hon säga åt den här pojken? Han såg så blyg ut. Kanske bästa att vara tyst? Hon njöt av valsens rytm och som i en dröm såg hon andra par dansa förbi. Dansen tog slut och hon letade sig fram till Ebba, som frågade: ”Har du kul?” ”Visst är det kul”, sa Maria. Hon dansade ännu några danser med den långe pojken och fick veta att han hette Bo.
Inga, Tore, Ebba och Maria gjorde sällskap hem. Eftersom Maria givit Bo halvt löfte att möta honom i Folkets Park nästa lördag, hade hon en hemlighet, likt en karamell att suga på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar