Denna text är citerad ur "Norrköpings Historia 1914-1970".
Småfolkens hus byggs mest i trä och korsvirke.
Övergången till storindustri drog med sig en stark ökning av arbetarskarorna och för alla behövdes bostäder. I Strand-, i Nordan-, i Dals- och i Bergskvarteren byggdes nytt, byggdes till, byggdes om. Vad som framför allt erfordrades var många, små , billiga bostäder.
Fram till 1836 byggdes fortfarande mycket i trä. Dals_ och Strandkvarteren återuppstod snabbast. På två och ett halvt år, 1822-1824, hade det mesta återuppförts efter branden. Av sammanlagt 168 boningshus var 34 i sten eller korsvirke medan 134 var av trä. Av 169 uthus restes 17 i korsvirke och 152 i trä. Ett exempel på den anspråklösa träbebyggelsen från tiden gavs av det "gröna huset" vid Hantverkargatan, kv. Linden 7, som revs 1957.
Det var byggt i en vånings höjd med frontespis åt gatan och brandförsäkringsmärket lysande såsom ett emblem. Ursprungligen var huset rödmålat, vilket då var vanligast. Stadsarkitekt under 1820- och 1830-talen var Johan Erik Hammarling.
Av de tre efter 1836 tillåtna byggnadsmaterialen ansågs sten av många alldeles för dyrbart, ler- och kalkbruk ännu alldeles för nytt och oprövat. Då återstod korsvirke såsom lämpligaste alternativet - med påföljd att i Norrköping under 1800-talets lopp växte upp mängder av korsvirkeshus, flertalet av moderat storlek, byggda i en och två våningar, men även något större hyreshusliknande anläggningar uppfördes.
Alla hus putsades och målades. Först då färgen flagnar och rappningen börjar falla ner, kommer konstruktionen fram med sina vitskära fält - ofta halvstenstegel - i ett rutnät av trä. Korsvirke på Norrköpings nordliga breddgrader förfaller unikt. Vilka de personer eller den person var, som introducerade och drev fram denna trend, har inte utforskats.
Ett korsvirkestradition fanns visserligen i Norrköping, med de hus i resvirke med tegelfyllning som existerat tidigare, hade dock varit relativa enstöringar i stadens byggförråd. På 1500-talet och 1600-talet talas ibland om "stendelshus". En välbekant byggnad från 1700-talet i korsvirke var slakthuset (1771).
Övergången till storindustri drog med sig en stark ökning av arbetarskarorna och för alla behövdes bostäder. I Strand-, i Nordan-, i Dals- och i Bergskvarteren byggdes nytt, byggdes till, byggdes om. Vad som framför allt erfordrades var många, små , billiga bostäder.
Fram till 1836 byggdes fortfarande mycket i trä. Dals_ och Strandkvarteren återuppstod snabbast. På två och ett halvt år, 1822-1824, hade det mesta återuppförts efter branden. Av sammanlagt 168 boningshus var 34 i sten eller korsvirke medan 134 var av trä. Av 169 uthus restes 17 i korsvirke och 152 i trä. Ett exempel på den anspråklösa träbebyggelsen från tiden gavs av det "gröna huset" vid Hantverkargatan, kv. Linden 7, som revs 1957.
Det var byggt i en vånings höjd med frontespis åt gatan och brandförsäkringsmärket lysande såsom ett emblem. Ursprungligen var huset rödmålat, vilket då var vanligast. Stadsarkitekt under 1820- och 1830-talen var Johan Erik Hammarling.
1898..jpg) |
"Gröna huset" Hantverkaregatan Kv. Linden 7 Vy mot
väster från (Olai Kyrkogatan)1898. Östgötabild.
|
Alla hus putsades och målades. Först då färgen flagnar och rappningen börjar falla ner, kommer konstruktionen fram med sina vitskära fält - ofta halvstenstegel - i ett rutnät av trä. Korsvirke på Norrköpings nordliga breddgrader förfaller unikt. Vilka de personer eller den person var, som introducerade och drev fram denna trend, har inte utforskats.
Ett korsvirkestradition fanns visserligen i Norrköping, med de hus i resvirke med tegelfyllning som existerat tidigare, hade dock varit relativa enstöringar i stadens byggförråd. På 1500-talet och 1600-talet talas ibland om "stendelshus". En välbekant byggnad från 1700-talet i korsvirke var slakthuset (1771).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar