Backspegeln: Springflickan - Mary Alzèn. Del 1.

Denna text är citerad ur "Minnen från Norrköping" är skriven av amatörförfattare i ett försöks-projekt under ledning av Sven Wernström, utgiven 1979.

I södra förstaden, där Nelinsgatan och Von Leesengatan möts, låg förr snickerifabriken Kondoren. Nelinsgatan var belagd med kullersten och arbetarna bodde i små lägenheter nära fabriken. Tvåvåningshuset intill fabriken hade åtta lägenheter om rum och kök och två enkelrum på vinden. År 1903 föddes Maria i en av dessa lägenheter. Hon var första flickan i familjen där det redan fanns tre pojkar. Familjen ökade till åtta personer när Maria fick två systrar.

Verkstad inne på gården vid Kondoren hörnet Leesengatan, Nelinsgatan.

De andra familjerna i huset hade också många barn. En skara på trettio barn växte upp där. Föräldrarna och de äldsta barnen hade mycket att göra förutom förvärvsarbetet och skolan. På våren och sommaren skulle kolonilotterna skötas. På hösten plockades potatisen upp, forslades hem och bars ner i källaren. Man måste sedan styra om att få hem ved att såga och hugga. Vid framsidan av huset stod två stora kastanjeträd. Maria tycket de var vackrast på hela gatan. På planen bakom huset fanns sittbräden som även tjänade som gungbräden åt barnen. Det kunde också hända att de vuxna sökte sig ut till sittbrädet för en pratstund.

Uthuslängorna inrymde brygghus, vedbodar, tre dass och ett stall. Kusken, som körde åt snickerifabriken, hade lägenhet intill stallet. Längst bort gränsade gårdsplanen till S:t Johannis gamla kyrkgård. Där växte ett päronträd med de härligaste päron. Eftersom trädrötterna gick in på kyrkogården plockades inte päronen ner av de vuxna. Pojkarna klättrade i alla träd. När de märkte att päronen var mogna, plockade de och åt. De delade med sig åt de mindre barnen. En och annan vågade inte ens smaka en tugga. Maria ryste när hon tänkte på trädets rötter och liken på kyrkogården.

Innegård i Kv Kondoren rivet 1954, bakom syns hus vid då Hörngatan. 

Karlarna var yrkesstolta och kände sig betydelsefulla på just sin plats. Marias far hade lärt yrket redan i skolåldern av sin far i dennes lilla verkstad. Politiken kom ofta in i samtalet mellan arbetskamraterna. De ville vara medvetna om arbetsmarknaden. Arbetarpartiet var det enda för dem. Om någon var för mycket till vänster enligt de flestas åsikt, blev han genast kallad ”den röe”, t ex röe Anders, som bodde på andra våningen.

Kvinnorna ställde upp vid männens sida i demonstrationståget den 1:a maj. De som hade småbarn gick direkt ut till Getängen och deltog i mötet, men de ställde även upp när S:t Olai präster bildade föreningen Unga mödrar. Deras män knorrade, men den fru som kunde slita sig från hemmet på tisdagseftermiddagen gick till Kapellagården. De sydde och virkade och lyssnade på prästen som läste högt. Arbetena såldes på syföreningsauktion. Pengarna gick till diakoniarbete i församlingen. Det hade säkert funnits de som hade bättre om tid och pengar att bidraga med än dessa fruar.

Tiden gick. Det var 1916 och lilla ljuslockiga Maria slutade skolan. Det var dags för hennes första arbete. Hon började veckan efter examen i Påhlssons garnaffär på V. S:t Persgatan, i hörnet av Drottninggatan. Nog hade det varit skönt med en ledig sommar, men det var nödvändigt att börja försörja sig. Maria ansåg att hon hade tur den gången hon blev bekant med fröken Larsson, som var första biträde hos Påhlssons. Fröken Larsson hade omedelbart sagt: ”När du slutat skolan får du börja som springflicka hos oss, det vill du väl?” Hon fick veta att lönen var 2:50 kr i veckan och hon skulle börja klockan åtta på morgonen.

Hörnet V. S:t Persgatan, Drottninggatan 1930.

Affären var stor och Maria fick fullt upp att göra. På morgonen skulle hon till chefens bostad i Norra Promenaden för att gå ärenden. Fru Påhlsson ville alltid att hennes Karl skulle få det bröd han tyckte bäst om. Limporna köptes i ett bageri vid Stortorget, skorpor och småbröd handlades hos Klara Petterson på Skolgatan. Maria skulle sedan hämta ullsäckar vid tåg och bussar. Förmiddagskaffet i affären smakade alltid gott fast det var kokt på cikoria. Sedan var det dags att gå med en termos kaffe till ett par stickerskor, som arbetade åt Pålssons. De höll till på Garvaregatan. Maria lämnade samtidigt garnspolar till stickmaskinerna. Ibland var de slarvigt gjorda. Då sa stickerskorna: ”Maria, du måste spola om garnet jämt och fint medan vi dricker kaffe”. Bäst att skynda på, tänkte Maria, de väntar väl redan i affären. På vintern var det kallt i affären. Det fanns sex stora fönster. Vem skulle putsa dem? Jo, det var springflickans arbete. Maria tyckte det var svårt, men vågade inte säga ifrån. Stengolvet skulle skuras och Maria frös, trots att hennes mamma tvingat på henne en sticktröja under klänningen och en utanpå.

Varorna till affären kom i stora trälårar. Fröken Larsson sa till Maria att bryta upp dem. Hon var ju snickardotter och kunde handskas med hammare och tång. ”Liten men naggande god” sa de till henne då. När hon hämtade in ved och kol från boden på gården träffade hon jämnåriga som var ute och lekte. Det var frestande att stanna hos dem en stund. Affären hade två ingångar. Utanför disken stod en kamin. Golvet var av trä med en liten cementplatta under kaminen. Bakom disken var golvet av sten, röda och vita rutor, allt skulle knäskuras.

Några trappsteg ledde upp till hyllor och fack med garn, tyger, täcken och filtar. Beredda tyger för avhämtning fanns där också. Ull och stickylle, som lämnats in, antecknades noga i böcker.

När bönderna från Vikbolandet höll utanför med sina tvåspann skulle springflickan bära in de stora paketen eller håla upp dörren och niga för kunden. Ibland kunde man undra vart paketen skulle gå med Maria. Hon kom med stora tygbuntar till Östra Stationen och var ängslig att inte känna igen kunden. I sista minuten kom fru och ropade till flickan: ”Är du från Påhlssons, o så bra, här får du 2 öre”.........fortsättning del 2.