Min parkbänk.

Piskan viner över staden igen. Vi tog oss med lätthet ner till stadens ström med våra järnhästar, för att koppla av och njuta av värmen. Skulle bli skönt att bara slå sig ner på en bänk och bara vara.
Promenadstråket nere vid Saltängen mitt emot Strömholmen blev första anhalt och det vi fick se förvånade mig inte alls. Vad är det för slags människor som huserar nästan dygnets alla timmar på dessa platser som vi andra bara har tid att besöka ytters lite, tyvärr.

Ibland verkar de glada men oftast så skiftar det snabbt och de verkar då vara oense om något.
De samlas ofta i stora grupper och ibland sover de middag på platsen, de har också en väldig aptit på vätska. För det mesta finns deras husdjur vi deras sida och påsar har de alltid med sig. Gissa vilka vi är.

Det känns lite olustigt ibland att majoriteten av de här människorna ska få skrämma bort oss vanliga knegare som bara har någon timme till förfogande på de här platserna. Jag känner en stark ilska att de ska få dominera stadsbilden så pass mycket att vanligt folk stör sig på dem. Härom sistone såg jag fullt med fylleklasar sittande vid hörsalsparkens busshållsplatsbänk, mitt inne i centrum emot DOMINO, så knappt ingen kunde ta sig fram eller sätta sig ner och invänta den lokala bussen. Ingen gör någonting åt detta elände, kan inte de här människorna få en egen fyllepark någonstans, långt ut i ödemarken, där de kan få vara hur fulla och grisiga de vill - bara vi andra slipper se skiten.
Strömmen på Saltängssidan var inget undantag, "de" satt som hemoröjdklasar fast vid de fina promenadbänkarna som vi tänkte nyttja. Vi fick dra vidare o vidare för att hitta en fyllefri zon och jag vet faktiskt inte om vi hittade någon den dagen. Norrköping av idag 2010.